SLAGET VID KUNGSGRUND
- JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA UBÅTEN

Sommaren 1942. En värld i krig. Lilla idylliska Västervik drabbas också av krigets fasor.
Kungsgrund är ett känt tillhåll för sovjetiska ubåtar. I juli siktas ett periskop i området. Svenska örlogsfartyg och flygplan går till attack.  

1942 var året då andra världskriget stod och vägde. Tyskarna hade kört fast på ostfronten och slaget vid Stalingrad rasade för fullt. Sverige höll sig neutralt i konflikten. Däremot var Norge och Danmark ockuperade av tyska styrkor och Finland stred på Tysklands sida i det så kallade fortsättningskriget.
Sovjetiska ubåtar gjorde allt för att ta sig ut genom Finska Viken till Östersjön och störa de tyska transporterna av malm och trupper. I Finska Viken möttes de av minspärrar och patrullerande tyska och finska båtar. Målet för de hårt ansatta sovjetiska ubåtscheferna var att sänka transportfartygen.
Till ett högt pris, sammanlagt sänktes 15 sovjetiska ubåtar 1942, lyckades Sovjetunionen tråckla ut sina dödsbringande maskiner i Östersjön. Ett populärt ställe att lurpassa på blev Kungsgrundet utanför Västervik.

Den sovjetiska ubåtsaktiviteten i Östersjön ökade drastiskt under krigsvåren -42. Ubåtscheferna hade order om att respektera svenskt territorialvatten och att inte attackera svensk båttrafik. Ordern respekterades inte alltid.
20 juni torpederades den danska ångaren Orion mellan Visby och Landsort. Båten sjönk inte, utan bogserades in till Visby hamn. I skrovet hittade man torpedspillror med rysk text.
Två dagar senare drabbades den svenska ångaren Ada Gorthon. Klockan 12.14 attackerades båten utanför Möckleby på Öland. Hon sjönk på 15 sekunder med 14 av det totalt 22 besättningsmännen fortfarande ombord. Nu var måttet rågat för svenskarna.

Sveriges utrikesminister, Christian Günther, vände sig till Sovjetunionen med en offentlig protestnot och svenska flottan meddelade att alla fartyg, oavsett nationalitet, nu skulle få eskort av svenska krigsfartyg. Även flygplan skulle sättas in.
Sovjetunionen reagerade. Marinflottans kommissarie N. G Kuznetsov upprättade en direkt order till alla sovjetiska ubåtar att inte attackera svenska transportfartyg.
Att erkänna en sådan order hade varit detsamma som att erkänna att sovjetiska ubåtar verkligen sänkt svenska, neutrala, fartyg. Ordern hölls därför hemlig till långt efter krigsslutet.

Mellan samlingsplatserna vid fyrarna Landsort (utanför Stockholm), Garpen (utanför Bergkvara, söder om Kalmar) och Furön (utanför Oskarshamn) infördes daglig örlogseskort för nord- och sydgående konvojer. För ändamålet fanns nio jagare och fyra vedettbåtar. I eskorterna ingick ibland ett eller flera sjöflygplan.
Eskorterna avgick oftast i gryningen, för att dagsljuset skulle kunna utnyttjas så mycket som möjligt. De svenska jagarna hade nämligen, trots att de flesta var i stort sett nybyggda, inga hydrofoner eller liknande medel för att upptäcka ubåtar. Vedettbåtarna hade en typ av hydrofon som kallades perifon, men den hade begränsad användbarhet. Besättningen förlitade sig enbart på optiska observationer. Dagsljuset var livsnödvändigt för att kunna undvika torpedattacker.

Svenska flottan hamnade i ett minst sagt prekärt läge. Finland och Tyskland, som var i krig med Sovjetunionen, utnyttjade naturligtvis eskortmöjligheten på svenskt territorialvatten fullt ut. Samtidigt var konvojerna ett eftertraktat byte för de sovjetiska ubåtscheferna. Lasterna skulle ju användas vid krigsinsatser mot deras eget land.
Svenska örlogsmän var därmed indragna i ubåtskriget i Östersjön. En av de mest kända händelserna är slaget vid Kungsgrund.

Det är tidig morgon 21 juli 1942. Det ser ut att bli en vacker dag. Längre ut i Östersjön är läget ett annat. Utanför Bergkvara väcks svenska besättningsmän upp till en dag som kommer att gå till historien.
Klockan har precis slagit 7. En nordgående konvoj avgår från fyren Garpen. Konvojen består av elva handelsfartyg. Främst i ledet glider den vitmålade ångaren Bele. Skeppen bevakas av jagarna Nordenskjöld och Karlskrona och vedettbåten Kaparen, tillsammans med ett sjöflygplan av typen S 5C Hansa. Nordenskjöld leder eskorten.
Vädret är fint. Vakten på den endast två år gamla jagaren Karlskrona meddelar att det blåser en svag sydvästlig vind på två meter i sekunden. Lufttemperaturen är 16 grader och vattentemperaturen 15. En fin sommardag, som snart kommer att ändra karaktär.

9.40 befinner sig fartygen cirka fyra distansminuter söder om Kungsgrund. Plötsligt dyker flygplanet ned mellan Nordenskjöld och Bele och fäller en bomb. Fartygscheferna försöker frenetiskt få radiokontakt med piloten för att få reda på vad som pågår, men radion är död.  
Bomben exploderar inte, men besättningen på Kaparen ser ett periskop som forsar fram mot Bele. Ubåten, som nu befinner sig innanför örlogseskorten, har perfekt läge för att avlossa torpeder mot lastfartygen.
Chefen för Nordenskjöld håller huvudet kallt och beordrar snabbt att en sjunkbomb ska fällas mot den framrusande ubåten. Bomben detonerar och ubåten dyker så brant att dess propellrar syns ovanför vattenytan. Chefen för Nordensköljds lugn går inte att rubba. Han låter sin jagare och Kaparen bryta eskorten för att jaga ubåten, medan Karlskrona får order om att lägga ut dimma för att dölja konvojen.
9.50 ser Kaparen för ett kort ögonblick ubåtens torn. Både Kaparen och Nordenskjöld sprider sjunkbomber i området, samtidigt som flygplanet släpper en ny bomb.
10.15 kan besättningsmännen och piloten andas ut. Vattendimman efter sjunkbombsattackerna har skingrats, krutröken har lagt sig och eskortchefen har fått läget under kontroll.
Nordenskjöld och Kaparen återtar eskorteringen, medan Karlskrona beordras att stanna kvar i området. En sydgående mötande konvoj på väg in mot Kungsgrund och, trots att ubåten bedöms vara sänkt går ändå order ut om att patrullera området.
11. 05 upptäcker Karlskrona en kraftig oljefläck på havsytan. Beslutet fattas snabbt och åtta sjunkbomber fälls i tät följd efter varandra i oljefläcken.
11.15 lodar Karlskrona området. Ekolodet ger utslag med ett markerat hopp på mellan fem och åtta meter. Man fortsätter att loda och varje gång ger utslag. Spänningen ombord på Karlskorna är stor och den blir än större när luftbubblor börjar strömma upp mot ytan. Kaptenen beordrar att ytterligare sjunkbomber ska fällas.
12.00 kommer den sydgående konvojen in i området. Karlskrona avbryter då sökandet efter den förmodat sänkta sovjetiska ubåten.
17. 00 ankrar örlogsfartygen upp i Hårsfjärden. En nervkittlande dag har nått sitt slut och de flesta besättningsmän är säkra på att de under dagen sänkt en sovjetisk ubåt.
Frågan är om de verkligen gjorde det.

Krigsdagböcker och vittnesmål ger bilden av att svenska örlogsfartyg måste ha träffat ubåten så pass svårt att den inte klarade av att ta sig upp till ytan. Sammanlagt fälldes nästan 60 sjunkbomber och två flyplansbomber mot ubåten. Oljefläckar, luftbubblor och ekolodutslag talar för att ubåten blev träffad. Samtidigt måste man tänka på att alla sjunkbomber fälldes i blindo. De svenska krigsfartygen var inte utrustade med sonar eller hydrofoner som kunde visa var ubåten fanns. De enda som egentligen hade lite kontroll över vapeninsatserna var flygplanet och där var en bomb defekt och den andra exploderade bakom ubåten.
Svenska marinen var dock säker på sin sak. De hade inte bara sänkt en utan två ubåtar under juli månad. Kommendörkapten Linder från försvarets underrättelsetjänst meddelade försvarsstaben att flottan hade sänkt två ubåtar, 11 och 21 juli, i närheten av Västervik. 11 juli attackerades och sänktes svenska fraktfartyget Luleå av en ubåt som i sin tur attackerades av jagaren Karlskrona. Det bedömdes att hon sänkt ubåten.
Vad kommendörkaptenen inte meddelade var att man hade skickat ut ubåtsräddningsfartyget Belos till de platser där ubåtarna antogs ha sänkts. Detta gav ingenting. Det närmsta ett ubåtsvrak Belos kom var ett mystiskt utslag på ekolodet som visade sig vara en utskjutande undervattensklippa.
Per-Olof Ekman, välkänd finsk författare, som skrivit flera böcker om ubåtskriget i Östersjön menar att Svenska Flottans sänkningar var ”rent önsketänkande”.

Ubåten som attackerades 21 juli 1942 var troligtvis SC 406. Enligt hennes kaptens dagboksanteckningar sköt hon 22 juli 1942 två torpeder mot en konvoj bestående av elva fartyg, eskorterad av svenska örlogsmän. Den aktuella konvojen vid Kungsgrund bestod just av elva fartyg. Om SC 406 var ubåten som attackerades 21 juli 1942 utanför Kungsgrund klarade hon sig dock relativt helskinnad. Hon återkom till hemmahamnen i Lavansaari 6 augusti 1942 efter två månaders krigspatrullering. Ospinov rapporterade då att de skador han hade på periskop och roder kom från en attack av patrullskepp i Finska Viken under hemresan.  
Andra källor pekar ut SC 317 som ubåten som attackerades vid Kungsgrund. Fast här finns många frågetecken. 10 juli skickar SC 317 ett meddelande till hemmabasen om att hon har slut på torpeder och är på väg hem. Det är det sista någon hör av ubåten med 42 mans besättning. Hon kan alltså ha befunnit sig vid Kungsgrund 21 juli. Fast varför skulle hon lägga sig i läge för torpedskott när hon inte hade några?
Dessutom har den finska marinen uppgett att de sänkte SC 317 14 juli 1942.
Trots motstridiga uppgifter och oklara källor finns det faktorer som talar för att det ligger en sovjetisk ubåt någonstans utanför Kungsgrund.

Vid ett nattsvep som gjordes av flera svenska jagare och flygplan 7-8 juli 1942 i svenska farvatten upptäcktes två ubåtar, varav den ene definitivt var SC 406. Vilken den andra ubåten var, som mycket väl kan ha deltagit i Slaget vid Kungsgrund, är okänt.
Uppgifterna och åsikterna om vad som hände vid Kungsgrund 21 juli 1942 skiljer sig åt. Det är därför svårt att få klarhet i vad som egentligen hände, när och var. Det enda man med säkerhet vet är att det pågick ett krig i Östersjön, med all fasa och död det innebär.
Ett tragiskt bevis på detta är ubåten S8. Hon antogs ha gått på en mina i Finska Viken 12 oktober 1941, men upptäcktes utanför Öland i juni 1999 av ett svenskt sportdykarteam. Där hade hon gått på en mina och sjunkit med hela besättningen på 46 man.
Ingenting talar mot att fler sovjetiska ubåtar, som klarade sig igenom passagen vid Finska Viken, istället kom att möta sitt öde på någon annan plats.
Kanske vid Kungsgrundet.

Fotnot: Tack till Staffan Berlind, Sergey Goglov, Per Clason och Kajsa Andersson för all hjälp i researcharbetet.

Läs mer:
Havsvargar, Ubåtar och ubåtskrig i Östersjön av Per-Olof Ekman. Bra och diger genomgång av första och andra världskrigets ubåtskrig i Östersjö.
JAGARE av Curt Borgenstam, Per Insulander, Gösta Kaudern. Bok om Svenska Flottans jagare med många fina bilder och intervjuer med människor som tjänstgjorde på de svenska jagarna innan de togs ur tjänst. 
http://www.ktv.koping.se/sportdyk/sub-1.htm, om upptäckten av S 8.
http://hem1.passagen.se/staste/pang.html, här finns information om de svenska fartyg som sänktes av sovjetska ubåtar under andra världskriget och även om S 7.

Svenska fartyg sänkta vid Kungsgrund
11 juli sänktes Luleå vid Kungsgrund av S 7. Vedettbåten Snapphanen som gick i eskort rapporterade ubåten som sänkt. 8 svenska sjömän följde henne  djupet.
S 7 sänktes in sin tur 21 oktober 1942 runt 19.30 av finska ubåten Vesihiisis i Ålands hav. Fyra av de sammanlagt 46 sovjetiska örlogsmännen räddades. S 7 upptäcktes 1998 av ett svenskt dykarlag och ligger på svenskt vatten under färjeleden till Åland.
18 augusti torpederades lastfartyget Liljevawalch av sovjetiska L 3. 33 besättningsmän omkom när det tungt lastade fartyget sjönk som en sten.
Natten mellan 21 och 22 augusti 1942 la hjälpkryssare 10 (Fidra) ut minor tillsammans med jagaren Nordenskjöld utanför Kungsgrund. Efter det inrapporterades inga ubåtsincidenter i området.

Ubåtskrigets offer
Ubåtskriget i lilla Östersjön var större och mer omfattande än vad många tror. Under bägge världskrigen omkom 2500 man genom de tysta undervattensjägarna. De befann sig på fartyg som torpederades eller gick på minor som ubåtarna lagt ut.
Fast männen ombord på ubåtarna genomgick också en skärseld. Deras förlustsiffror uppgick  till runt 2400 man.
Antalet civila offer ombord på handelsfartyg var cirka 20 000 personer.

SC 406
Som så många andra av de sovjetiska ubåtarna sänktes också SC 406 till slut. Var och när är okänt, men någon gång i maj 1943 försvann hon spårlöst med hela besättningen för att aldrig mer höras av.
Modell: Schka X
Besättning: 40 man (7 officerare)
Längd: 58,7 m
Bredd 6,4 m
Fart i knop, över/under vatten: 14,4/8,5
Torpedrör, bog/akter: 4/2x 533 mm
Artilleri, antal/mm: 2/45
Motorkraft i hästkrafter, diesel/el: 1600/800
.

SC 317
Besättning: 42 man
Ubåtens öde är okänt. Finska marinen uppger att de sänkt henne 14 juli 1942 när man bland annat fiskade upp en matrosmössa.

Sovjetunionens ubåtsflotta
Vid krigsutbrottet förfogade Sovjetunionen över 79 ubåtar i Östersjön. De flesta hamnade i fiendehänder när Tyskland och Finland gick till attack 1941.
1942 förlorade landet 15 ubåtar, nästan halva sin ubåtsflotta.

De svenska jagarna
Deplacement: 1040 ton
Beväpning: 3x 12 cm och 4x25 mms kanoner, 6x53 cm torpedtuber
Besättning: 130 man
Motoreffekt: 32 000 AHK
Toppfart: 41 knop

Av: Peter Ahlgren