INTENSIVJAKT MED STÖTANDE HUND
Rådjur, hare, älg. Vid jakt med stötande hund vet man aldrig vad som kan hända, bara att det händer fort. Följ med på en intensiv jakt med mycket viltkontakt men alldeles för få passkyttar i den småländska rådjursmarken.
November är egentligen en riktig ruskmånad. I södra Sverige är det mörkt, blött och trist. Fast för skogsjägare som slipper blöta åkrar är det en högtid. Naturen visar upp sina vackraste sidor med intensiva färger och bjuder på hisnande upplevelser, samtidigt som temperaturen fortfarande ligger på en behaglig nivå.
Det var så vi resonerade, brorsan och jag, när vi planerade för en jakthelg. Mobiltelefonen stängdes av och byttes ut mot kommunikationsradio.Planer drogs upp för den stundande jakten.
Att rådjursstammen behövde minskas var vi överens om. Jaktmarken, som ligger ett par mil söder om Kalmar, består av över 200 hektar bruten mark. Ända sedan rävkraschen i mitten av 1980-talet har det funnits en stark rådjursstam, ibland lite väl stark. De senaste tio åren har flera större avverkningar gjorts. De relativt nyplanterade föryngringsytorna har fungerat som magneter för traktens rådjur. Och att ha allt för många av dem betande av de dyrbara plantorna faller inte i god jord hos markägaren.
Jaktkompott
Vi bestämde oss för att satsa på riktiga heldagsjakter över helgen. Morgnar och kvällar skulle vikas för vakjakt, det som oftast ger resultat, och dagarna skulle ägnas åt stötjakt med hund.
Av hävd har här alltid jagats med drivande hund på marken. För fem år sedan ändrades dock detta, när den duktiga drevern, Frida, dog i cancer.
Numera står jaktlabradoren Tekla för hundinsatserna under jakten och hon är en riktig allätare. Som stötande hund jagar hon det mesta från hare till älg, tyvärr utan skall. För att underlätta för både passkyttar och hundförare bär hon därför en bjällra som markerar var hon befinner sig.
Att jaga med stötande hund i viltrika marker är en upplevelse utöver det vanliga. Vad som helst kan hända, när som helst och gör det ofta också. Att gå ut på jakt efter hare men komma hem med ett rådjur eller vice versa är ingen omöjlighet.
En stor fördel är också att man alltid vet var man har hunden, det blir aldrig flera timmar långa drev som drar iväg.MaterielmissNär det är dags för släpp på lördagsmorgonen inser vi att pinglan inte står att finna någonstans
- F-n,- väser P-G och halar upp mobiltelefonen.
Efter ett snabbt samtal är det bestämt att hans flickvän ska inhandla en under dagen.
Jakten bryts inte för ett sådant litet missöde. P-G tar hunden och jag agerar passkytt uppe på en liten kulle.
Såten är stor, över 50 hektar med kalfällor och planteringar av både tall och gran i varierande ålder. Här finns det gott om vilt; problemet är bara att komma i håll för dem. Speciellt när man är alldeles för få skyttar. Rådjuren vill inte gärna visa sig ute på öppna ytor när de har blivit stötta utan det är oftast hundföraren som får djuren på sig. Första släppetVäl tillrätta på ryggsäcken börjar det hända saker. Knappt hundra meter bort kommer en skogshare i full fart. Med tanke på att man numera sällan får se de vita hararna är det en välkommen herre som tar sig över kalfällan på rekordtid.
Därefter blir det lugnt. Lugnet är dock bedrägligt. Det gäller ständigt att ha alla sinnen på helspänn. Det är det som är tjusningen med stötjakten.
Mycket riktigt hörs snart det karakteristiska trampljudet från rådjursklövar. De, för de är fler än en, stannar ett knappt hagelhåll bort, osynliga inne i den täta granplanteringen. Det är helt tyst någon minut innan Tekla närmar sig.
Nu är det viktigt att göra sig beredd. Kommer rådjuren kommer de i en liten glänta 40 meter bort och bör stanna till för att pejla var hunden befinner sig. Perfekt läge om man är beväpnad med en 222:a.
Hunden knappar in, något grått skymtar mellan trädstammarna, för att sedan vika av och försvinna tillbaka in i planteringen. Av det förmodade skottläget blev intet.
Stötjakter går snabbt när det väl händer något. Det är detta som gör denna form av jakt så spännande.
Älg
Det är dags att förflytta sig. På väg mot det nya passet stöter jag iväg en flock rådjur. De vita akterspeglarna viftar föraktfullt inne bland träden och det är omöjligt att se hur många de är.
Strax därefter brakar det till ordentligt inne i planteringen. Alla sinnen kopplas på för fullt. Den senaste tiden har vildsvinen börjat göra intåg på markerna, och även om jag inte är utrustad för att skjuta, vore det kul att få se dem.
Ljuden försvinner. I stället hörs brorsans upphetsade röst i kommunikationsradion.
- Såg du- älgarna? Jag hade ko med kalv precis inpå mig inne i planteringen.
Älgarna har blivit ovanligare här omkring och att komma dem så nära är numera en upplevelse utöver det vanliga. Söndag
En dags jakt går fort, speciellt i skumma november när ljuset är begränsat. När vi återsamlas efter söndagsmorgonens vakjakt är vi vid gott mod. Jakten har varit bra och vilt har skådats, dock utan att någon kommit till skott. Nu gäller det att sätta den där berömda pricken över i:et. Det som alla jägare vet är oerhört enkelt att göra i teorin, men svårare i praktiken.
Vi bestämmer oss för en ny, om möjligt ännu mer svårjagad, såt. Här är det tätt, snårigt och några riktigt bra pass finns inte. P-G axlar passkyttsrollen och. Tekla och jag väntar i tio minuter på att han ska komma på plats.
Direkt när hunden kommer loss, nu med nyinköpt bjällra, sticker hon näsan i vädret och sätter full fart. Det är svårt att lokalisera var hon kan befinna sig, men så plötsligt skjuter en ljusgul blixt fram mellan träden. Hon har fått upp sex rådjur ett femtiotal meter bort. De rusar rakt mot P-G, men det efterlängtade skottet ljuder enbart med sin frånvaro.
Jag får snart veta att djuren sprang över vägen för högt upp för ett riktigt bra skottläge. Jaktlusten är dock på topp och vi bestämmer oss för att fortsätta djupare in i såten.
Självsäker bock
Tekla söker ivrigt men det är svårt att ta sig fram tyst mellan snår, döda kvistar och löv. Vädret är egentligen för bra för den här typen av jakt. Det är helt vindstilla och minsta ljud hörs långt.
Plötsligt försvinner hunden iväg. Det är ett säkert tecken på att hon har fått korn på något intressant. Vad vet man aldrig. En intensivjakt med stötande hund kan bjuda på såväl stort som smått. Den här gången är det en get med två kid som närmar sig i lugnt tempo. De är skymda av ett par risiga granar och det är helt omöjligt att få iväg ett säkert skott. Så hörs Teklas bjällra och det blir fart på rådjuren. De tar ett snabbt språng över vägen och försvinner in i den i stort sett ogenomträngliga granplanteringen på andra sidan.
Under intensivjakter växlar tempot mellan högt och lågt. Ena stunden händer ingenting, andra stunden exploderar det. På samma plats där geten väntade in hunden står nu en bock, en ganska stor bock till och med. Han är orolig och vrider nervöst på huvudet åt alla håll. Hornen och öronen skymtar genom granen.
Hunden närmar sig allt mer och bocken bestämmer sig för att det får vara nog. Han tar vägen i ett skutt och stannar hånfullt nog till på andra sidan vägen, fortfarande skymd och utom räckhåll.
Kid
Vi återsamlas vid P-G:s pass. Trots att nästan en timme förflutit sedan bockkontakten känns benen fortfarande skakiga.
Klockan börja dra mot middagstid och Tekla är trött. För knappt sex månader sedan genomgick hon en stor operation, då veterinären plockade bort hennes livmoder. Hon har återhämtat sig, men konditionen är inte vad den en gång var. Vi bestämmer oss ändå för att göra ett sista försök i såten vi besökte igår.
Sagt och gjort. Vi byter roller. P-G tar hunden och jag tar passkyttens roll efter att ha bytt från hagelgevär till studsare.
På plats är det bara att avvakta i tystnaden. Trots medvetenheten om att allting kan hända under jakt med stötande hund, kommer det som en överraskning när en get med två kid plötsligt reser sig ur riset. De tar ett par snabba hopp och stannar sedan till för att se vad det är för något konstigt som låter.
Skottet blir inte svårt. Hållet är runt 50 meter och den ena kiden står helt fri med bredsidan mot mig.
P-G och Tekla har hört klatschen från 222:an och dyker snart upp för att diskutera igenom det hela över en kopp kaffe. Vid skottplatsen söker hunden direkt i vind, och bara 5 meter bort ligger djuret med ett skott som gått genom bägge lungorna och hjärtat.
Kvällssolen sänker sig över den småländska skogsbygden när vi summerar jakthelgen. Det har varit två intensiva dagar med bra väder, mycket viltkontakt och ett fint byte: ett honkid, som urtagen och flådd vägde ungefär nio kilo. Nackdelen har varit bristen på passkyttar, med ett par man till hade vi garanterat fått fler skottillfällen. På väg mot bilen med bytet över axeln och rätt mör efter två dagars jakt enas vi om ett par saker; vi gör om det runt jul, men då tar vi med fler jägare.
Labrador
Labrador retriver är en riktig allroundhund som används som allt från ren sällskapshund till ledar-, narkotika- och jakthund. Som jakthund är labradoren en mångsysslare och används som apporterande fågelhund, kortstötare och eftersökshund.
”Labbens” historia är höljd i dunkel men klart är att hunden användes av torskfiskare på halvön Labrador i Kanada. Där utvecklade rasen den typiska kyltåliga pälsen, uttersvansen och sin förkärlek för vatten.
Labrador retriver blev godkänd som ras av engelska kennelklubben 1903.
Till Sverige kom labradoren i slutet av 1800-talet men det var inte förrän på 1970-talet som hunden blev vanlig i svenska hem.
Kännetecknande för labbar är att de är starkt byggda, kompakta, godmodiga och rörliga. De har bra luktsinne och älskar vatten.
Färgen är enfärgat svart, gul eller lever/chokladfärgad. Idealhöjden är för hanen 56-57 centimeter och 54-56 centimeter för tiken.
I dag talar man ofta om tre typer av labrador retriver; fältprovslabradoren (jaktlabbe), dual-purpose och utställningstypen. Typerna är ifrågasatta men fältprovslabradoren är generellt sett mindre och slankare vilket gör att de inte alltid är rastypiska utseendemässigt.
Text: Peter Ahlgren |
