LIBANON - ETT SÖNDERSLITET PARADIS

Libanon. En gång känt som Mellersta Österns Schweiz. Nu sargat av snart 40 års återkommande konflikter.
Inhemska spänningar, regionalt maktspel och världspolitik gör att det vackra och vänliga landet inte har någon stor chans att resa sig ur sin sönderbombade Törnrosasömn.

En gång kunde inte världen ösa nog med lovord över det ekonomiska undret Libanon. Efter självständigheten 1943 inledde landet en fenomenal ekonomisk tillväxt som gav det smeknamnet ”Mellersta Österns Schweiz” på grund av landets bankväsende. Huvudstaden Beirut kallades ”Mellersta Österns Paris” på grund av sin levande och unika kultur och det hektiska nattlivet. Den beskrevs som handelsporten mellan Europa och Mellersta Östern och som en pärla där olika minoriteter kunde leva ihop i fred.
Det var då det. På grund av religiösa, politiska och regionala förhållanden utbröt oroligheter i landet som kulminerade i inbördeskriget 1975 till 1990 som skickade landet många år tillbaka i utvecklingen.
De senaste åren har dock varit relativt lugna. Mordet på den saudiske medborgaren, anti-syrienkämpen och före detta premiärministern Rafik Hariri i februari år 2005 ledde till att de syriska styrkorna lämnade Libanon. För första gången på länge fanns inga utländska militära styrkor på libanesiskt territorium.
Inför sommaren 2006 såg det mesta ljust ut. I huvudstaden Beirut var snart alla nybyggnads- och restaureringsprojekt, för att återställa byggnader som skadats i inbördeskriget, klara och turistsäsongen var på väg mot ett rekordår med många hotell fullbelagda.
Det fick dock ett abrupt slut 12 juli när Hizbollahmilisen dödar åtta israeliska soldater och kidnappar två i en räd. Israel svarar snabbt och hårt med fartygs- och flygbomber. Hizbollah i sin tur skjuter syrientillverkade raketer från mobila ramper i framförallt södra Libanon in i norra Israel och kriget eskalerar snabbt till ogripbara proportioner.
– Det gick så fort. Rätt var det var föll bomber från flygplan och fartyg besköt oss från hamnen, säger Ahmed Arabieh, en 75-årig taxichaufför som kört bil i Beirut i över 40 år.
Infrastrukturen fick ta de hårdaste smällarna under kriget. Snabbt slogs i stort sett alla broar i landet ut tillsammans med Hizbollahkontrollerade bostadsområden i södra Beirut och byar i södra Libanon.
Katastrofer När det till slut blir eldupphör började omfattningen av förstörelsen bli känd. Det finns lika många ”faktauppgifter” som det finns politiska och religiösa grupperingar över hur mycket som egentligen förstörts. Men FN och Röda Korset har räknat ut att ungefär 80 broar, 94 vägar och mer än 30 000 byggnader träffats på den libanesiska sidan där 1200 människor dött och ytterligare 4000 skadats. På den israeliska sidan dödades 159 människor, 4000 skadades och hundratusentals flydde från områden som nåddes av Hizbollahs raketer.
– Det här är en katastrof på alla sätt och vis. En mänsklig katastrof, naturligtvis, men också en ekonomisk. Libanon har inte pengar till att bygga upp allt som förstörts och turisttappet kommer att få stora ekonomiska konsekvenser, säger Hicham Hassan, pressansvarig för Internationella Röda Korset i Libanon.
Han är själv libanes men arbetar egentligen i Yemen. När kriget bröt ut befann han sig på semester i Beirut och kunde rycka in.
Det är dock en sak att räkna upp hur mycket som har förstörts och hur många som dött, men det blir bara siffror på ett papper. Omfattningen av de mänskliga tragedierna får ett ansikte i Beiruts södra förorter när grävmaskinerna rör upp allt damm som samlats över ruinerna och man trampar på lämningarna av de som en gång bodde i de nu demolerade husen. En barnsko eller en trasig handkontroll till ett tv-spel. Det blir också uppenbart i byar i södra Libanon där begravningståg fortfarande är vanliga eftersom man fortfarande hittar döda i de  söndersprängda husen.
Och det blir lika uppenbart när man talar med människor i de norra delarna av Israel som berättar historier om israeliska fredsivrare som lagt hela sina liv på att propagera för en fred med såväl Libanon som Palestina och som sedan dödas av en urskillningslös raket från Hizbollah.

Den enes bröd…
När Transportarbetaren är på besök har det gått exakt två månader sedan vapenstilleståndet mellan Israel och Libanon trädde i kraft första gången 13 augusti.
Libaneserna som är vana vid krig och konflikter har flyttat tillbaka till sina bostadsområden och byar. Den libanesiska galghumorn som används som vapen mot alla fruktansvärda upplevelser och trauman grasserar fritt och ingen kommer undan. Det florerar lika många historier om FN som det gör om Israel och Hizbollah.
Förödelsen är stor och många har drabbats hårt. Butiksägare som inte längre har någon butik, bönder som inte kan skörda och så vidare. Staten har gått ut och lovat ersättning till de drabbade men hur stor den blir och när den betalas ut vet ingen.
– Det enda jag kan göra är att vänta. Vänta på ingenjören som ska bedöma skadorna och vänta på statens ersättning som jag inte alls är övertygad om kommer, säger Abed Al hadi Tarhini som sitter på en plaststol utanför sin utbombade lilla matbutik i Haret Hraik, en förort till Beirut.
Människors ekonomiska utsatthet har lett till gyllene tillfällen för politiker som vill plocka poäng. Några betalar ambulerande sjukhus som åker runt i drabbade byar och erbjuder vård och mediciner utan kostnad, andra lånar eller skänker pengar till drabbade och flera betalar löner till röjningsarbetarna.
– Situationen är konstig, säger Habib Barakat där han står och svetsar i ett gigantiskt nystan av armeringsjärn.
– På ett sätt är jag glad att jag fått arbete och därmed mat på bordet men det känns oerhört sorgligt att få jobb på det här sättet, säger han och tittar långt efter vår Hizbollah”guide” som lämnat oss för att prata med en av vakterna.
Hans yrkesgrupp är inte ensam om att ha fått ett uppsving efter kriget. Lastbilschaufförer upplever en högkonjunktur som inte liknar någonting just nu. Alla rasmassor måste fraktas bort från de drabbade områdena, det eftertraktade järnet som ökat i pris flera gånger om efter kriget ska fraktas iväg och smältas om och fortfarande pågår massvis av byggprojekt runt om i Libanon som sväljer enorma mängder byggmateriel.
– Libanon är inte enkelt att förstå och nu är det mer underligt än vanligt, säger Habib Barakat.
Han är inte ensam om att tycka att situationen är absurd, för att inte säga surrealistisk, där han står med sitt svetsaggregat i den gassande solen medan det hälsovådliga dammet drar in över oss och tränger in i varenda por. Bara ett par mil längre söderut ligger Beiruts centrum, helt orört av bomber och krig. Här säljs lyxklockor, smycken och annat som kostar mer än vad en normal svensk får i lön i hela sitt liv. Här byggs lyxvillor och det står beväpnade soldater i vartenda gathörn för såväl säkerhet som lugn. Här känns inte alls den spänning man upplever i till exempel de sönderbombade byarna längs med israeliska gränsen eller de Hizbollah- och Amalkontrollerade södra förorterna till Beirut.

Motsättningar
Spänningarna handlar inte bara om rädslan för nya israeliska kontakter. Det är minst lika mycket en rädsla för att den blodiga historien ska upprepa sig och ett nytt inbördeskrig bryta ut.
– Kriget har dragit upp gamla och skapat nya konflikter mellan olika grupper i det libanesiska samhället, konflikter som inte fanns där tidigare och som kan leda till något mycket värre, säger Hicham Hassan.
Risken är att han och alla andra som går omkring och är rädda för inbördes stridigheter får rätt. Flera gånger i veckan rapporteras om sammandrabbningar mellan olika politiska grupperingar eller med säkerhetsstyrkor. Människor dör i skottlossningar och staten är livrädda för att det ska utvecklas till något värre.
– Lösningen är inte att göra som man gör nu – skickar ut säkerhetspolisen utan att lyfta fram motsättningarna i ljuset och prata om dem, säger Muhammed Al Sheikh, en gång tekniker på Ericsson – nu chaufför.
Grunden till motsättningarna är enkla. Grupper som vill ha närmare samarbete med Syrien och vägrar erkänna Israel ställs mot grupper som vill närma sig bland annat Europa. Situationen kompliceras av den politiska strukturen i Libanon. Här finns inga politiska partier på det sätt som vi är vana vid, det finns heller inga ideologier utan partierna skapas runt starka ledare som driver sina egna agendor och ingår mer eller mindre oheliga allianser som ofta bryts lika fort som de ingåtts.
– Libanon är rikt på religioner men det är också en tickande bomb, säger Muhammed Al Sheikh som själv är sunnimuslim men gift med en kristen kvinna.
De moderata krafterna lever under ständig rädsla för de fundamentalistiska grupperna som är välbeväpnade och har breda kontaktnät Många berättar om sin rädsla för att tala politik på sina arbeten, eftersom det kan leda till trakasserier i form av såväl telefonsamtal som misshandel. Vapen finns i hela samhället och flera grupperingar agerar som halvmilitära milisgrupper utanför lagens kontroll.
Efter kriget bestämdes att milisen skulle avväpnas men det verkar inte som om militären klarar av eller ens vill utföra uppdraget.
Propaganda genomsyrar hela samhället och den är i många fall rena rama krigshetsen eller hets mot olika samhälleliga grupperingar.
– Hizbollahledaren Nasrallah säger varenda kväll på deras tv-kanal att han ska fortsätta strida mot såväl Israel som FN och jag är rädd för att det blir stridigheter inom kort, säger Muhammed Al Sheikh samtidigt som han styr oss igenom en FN-postering utanför staden Tyr i södra Libanon.

Fel och rätt
Politik är ett hett diskussionsämne när libaneser träffas. Fast på grund av rädslan för våld diskuterar man bara med sina närmaste vänner, vilket leder till ryktesspridning och ökade spänningar.
Folk försöker förstå det obegripliga kriget genom att dra klara skiljelinjer mellan vilka som gjorde ”rätt” och vilka som gjorde ”fel”. Till skillnad mot rapporteringen i internationell media under kriget som berättade om hjälpinsatser och attacker fokuserade de libanesiska medierna på diskussioner om vems felet var och så är det även idag.
De första krigsveckorna var opinionen mot Hizbollah som ansågs ha dragit igång kriget men vartefter bombningarna av Libanon fortsatte svängde opinionen allt mer till deras fördel.
– Det är inte Hizbollah vi borde diskutera utan Syriens och Irans roll i det här kriget, säger en lasbilschaufför som inte vill uppge sitt namn.
– Frågar du mig hur vi ska undvika framtida krig så är min lösning att Israel bombar sönder Hizbollah, Syrien och Iran. Då blir det fred i Libanon, säger han märkbart irriterad över att landet blivit ett bekvämt slagfält för andra länders utrikespolitik.
Alla har inte så extrema åsikter men många talar om just Syriens inblandning och USA:s ansvar för att stoppa konflikten.

Låst läge
Idag är situationen lugn i Libanon, men det är ett bedrägligt lugn. Motsättningarna bubblar under ytan och vartefter röjningsarbetet fortskrider upptäcker befolkningen allt fler problem som kriget fört med sig. Stora delar av södra Libanon är fullt av odetonerade bomber som måste röjas innan bönderna kan börja arbeta på sina fält igen. Ett arbete som kommer att ta minst 18 månader enligt en uppskattning från FN.
FN:s soldater skapar också spänningar. Nu har de varit på plats sedan mitten av september och få libaneser, oavsett politisk eller religiös inriktning, vill ha dem där.
– Vem ska de skydda, oss eller israelerna? Undrar Ahmed Arabieh och ställer sig också frågan var FN var när bomberna föll över Libanon och Israel.
Inte många hyser höga förhoppningar om att Libanon nu ska utvecklas till ett stabilt samhälle som lever i fred med sina grannar. Istället väntar man på nästa konfrontation och den lär komma snart.
– Det här är Libanon och ibland räcker det med att någon nyser på fel ställe för att det ska bli krig. Nu räcker det med en harkling på fel ställe och så är vi där igen, säger Ahmed Arabieh och skrattar på det typiskt galghumoristiska libanesiska sättet.

Libanons sorgliga historia
Under brinnande världskrig, år 1941, förklarade sig Libanon självständigt från den svaga Vichy-regimen i Frankrike. Det var dock först 1943 som självständigheten blev verklighet.

Den första riktiga konflikten inträffade 1958, när inbördes stridigheter bröt ut. Kriget stoppades av USA som skickade in marinsoldater för att kväsa upproret.
I april 1975 bryter det libanesiska inbördeskriget ut efter att en kristen milisgrupp attackerat en palestinsk buss och dödat 27 människor. Phalangisterna, som gruppen heter, hävdade att palestinerna tidigare attackerat en kyrka. Den första fasen av inbördeskriget tar slut i oktober 1976 när vapenvila förhandlas fram efter att Syrien gått in för att kväsa palestinierna.
Efter palestinska attacker från baser i Libanon anfaller Israel i mars 1978 och ockuperar en stor del av Libanons södra delar. I juni lämnar Israel över kontrollen till den kristna milisen i området.
I juni 1982 attackerar Israel igen, denna gång med syfte att ockupera hela landet. Sedan följer flera år av oroligheter och inte förrän oktober 1990 anses inbördeskriget vara avslutat.
Konflikterna är inte över för det. Under åren som följer sker ett antal uppmärksammade mord, attentat, stridigheter som till slut kulminerar i det senaste kriget mellan Israel och Libanon i juli. 14 augusti deklareras vapenvila och FN-trupper stationeras i landet, mestadels i de södra delarna mot den israeliska gränsen.

Sommarkriget 2006
Kriget startade 12 juli och anses ha pågått fram till 14 augusti. Under kriget utförde israeliska flygvapnet 7000 attacker mot mål i Libanon och flottan stod för 2500 bombningar.
Ungefär 1200 människor dödades, 4000 skadades och 1 miljon drevs på flykt.
31 strategiska platser som hamnar och flygplatser förstördes liksom 80 broar, 94 vägar och 900 företag. Ca 30 000 bostadshus och kontor förstördes.
Hizbollahmilisen sköt under de 34 dagar kriget varade iväg 4228 raketer mot Israel som dödade 159 människor och skadade cirka 4000.
Libanon
Yta: 10 452 km2
Huvudstad: Beirut
Politiskt styrelseskick: republik
Befolkning: ca 3,8 miljoner i landet och uppskattningsvis 15 miljoner som bor i andra länder.
Befolkningsgrupper: uppskattningsvis 40 % kristna, 30 % shiamuslimer, 25 % sunnimuslimer, 5 % druser.  

Av: Peter Ahlgren