Sällsynta, mytomspunna och magiska. Ädelstenar har alltid haft en betvingande makt över oss människor. Idag är denna ädla sten trendigare än någonsin.
Det finns någonstans kring 3000 mineraler på jorden. Några av dem, ungefär 130, räknas som ädelstenar och inte fler än 50 används som smyckestenar.
Det är inte bara mineraler som räknas som ädla. Det finns flera stenar som har biologiskt ursprung. Till de organiska smyckematerialen räknas till exempel bärnsten, pärlor, elfenben, korall och jet som är fossilerat trä. Förr talade man också om ”halvädelstenar”, stenar som är mindre värdefulla, men uttrycket används knappt längre.
Vilka stenar som räknas in i den exklusiva skaran av ädelstenar förändras beroende på tillgång, efterfrågan och modesvängningar. Det finns dock tre faktorer som ett mineral eller organiskt material ska uppfylla för att klassas som en ädelsten. För det första ska den vara sällsynt, det garanterar ett högt värde. För det andra ska den vara vacker och speciell. För det tredje ska den vara beständig, det vill säga att den tål att bäras utan att repas eller förstöras.
Naturlig hårdhet
Diamant är det hårdaste naturliga ämne mänskligheten känner till. Det gör diamanten, precis som dess kollegor rubinen och safiren, i stort sett outslitliga.
Stenarna är också eviga ur ett annat perspektiv. De ädelstenar som grävs, vaskas och sprängs fram idag skapades för många, många miljoner år sedan långt innan människan tog sina första steg på jorden. Processen som skapar ädelstenar pågår dock hela tiden och just nu kristalliseras säkerligen många ton magma till olika ädelstenar i geologiskt aktiva områden runt om i världen.
Ädelstenar har nästan alltid smyckat människan. Gravfynd i Östeuropa visar att det redan för 5000 år sedan var mode att bära juveler i Europa. I det antika Egypten bar farao och den härskande klassen smycken med juveler som formats genom slipning. Egyptierna var också de första att industrialisera brytningen av ädelstenar. Man har hittat smaragdgruvor i landet som daterats till år 2000 f Kr.
Ädelstenar har alltid varit symboler för makt, rikedom och framgång. De har tillskrivits magiska egenskaper och myterna kring de små dyrbarheterna är oräkneliga. De små stenbitarnas värde har också lockat fram de värsta sidorna i människan. Historien är kantad av berättelser om mord, bedrägerier och rån där mindre nogräknade figurer varit beredda att gå över lik för att komma över dyrbarheterna.
Egentligen är det inte konstigt. Det finns mycket pengar i branschen. Bara handeln med smyckediamanter omsätter över 500 miljarder kronor per år.
Inte bara utsmyckning
Ädelstenar har många unika fysiska och kemiska egenskaper som gör att de inte enbart lämpar sig som vackra smycken. Under forntiden tillverkades till exempel yxor av obsidian, naturligt glas som bildas när lava stelnar.
Det är först i modern tid som ädelstenar blivit vardag i industriella sammanhang. Diamanter, som har många unika egenskaper, som värmeledare, används bland annat i olika typer av borrar, skärverktyg som skalpeller.
De syntetiska industridiamanterna kostar inte en bråkdel av vad dess naturliga släktingar gör och idag finns tekniken att skapa större stenar med ädelstenskvalitet. Syntetiska ädelstenar marknadsförs som ett alternativ till de äkta. Säljargumenten är att en syntetisk sten inte medverkar till miljöförstöring och att inga gruvarbetare far illa under produktionen.
Ädelstenen har fått en renässans. Delvis beroende på att priserna ökat de senaste åren och delvis för att det återigen blivit mode att bära smycken. Artister och skådespelare visar gärna upp sig och låter kamerablixtrarna spela i kreationer från etablerade juvelhus och formgivare.
Handeln med ädelstenar har därför också ökat även bland privatpersoner. Stenar byter ägare som aldrig förr och kunderna beskrivs av juvelerare som allt mer kunniga och pålästa.
Från berg till juvel
En grundförutsättning för att det överhuvudtaget ska bli några juveler är magma. Om den sakta får svalna från cirka 1100 grader i stora hålrum under jordytan är förutsättningarna de bästa.
Vilken typ av ädelstenar som bildas i de här så kallade eruptiva bergarterna beror på magmans sammansättning.
De diamanter som går att komma åt har skapats mer än 15 mil under jordens yta. De tränger upp mot ytan med magma i sprickor och rör. När magman som för upp diamanterna stelnar bildar de en bergart som kallas kimberlit. Sådana här kimberlitpipor finns i Sverige men vi bryter inte diamanter.
Diamanter är den sten som oftast lönar sig att bryta i gruva.
Färgstenar som smaragd och rubin säljs ofta som råsten direkt till grossister, medan diamanter sorteras, slipas och behandlas av producenten innan de säljs vidare.
Att bearbeta diamanter är en vetenskap som kräver kunskaper inom så skilda ämnen som optik och kristallografi för att resultatet ska bli det bästa. Att bearbeta färgstenar är mer en konst där det gäller att få fram stenens färg på bästa sätt. Stenens slutliga form är mindre viktig.
Rådiamantförsäljningen kontrolleras av ett fåtal stora aktörer, varav sydafrikanska De Beers fortfarande har över 50 procent av marknaden. Det här är en värld som få har insyn i.
Århundraden av hemlighetsmakeri, intriger och säkerhetsåtgärder har gjort det till en vattentät bransch där ingen pratar bredvid mun. Talande är att De Beers försäljningsföretag kallas ”Syndikatet”.
Fast förändringens vindar blåser genom de gamla institutionaliserade diamantgruvorna och –handlarna. Nya fyndigheter, i till exempel Kanada, samt krav på miljöhänsyn och rimlig arbetsmiljö för gruvarbetarna har öppnat upp branschen. I dag ska till exempel alla diamanter ha en identitet, det innebär att de säljs med ett certifikat som intygar att de inte kommer från konfliktområden.
De vanligaste ädelstenarna
Ädelstenar delas in i två grupper: diamanter och färgstenar. Diamanter är mer undersökta, utforskade och kända än alla andra stenar. Det finns till exempel ett klassificeringssystem och en inofficiell prislista för diamanter, vilket färgstenar saknar.
När man pratar om smyckestenar är det oftast diamant, rubin, safir, smaragd och opal man tänker på. Diamant. Hårdhet 10 på Mohs skala. Det finns inget annat naturligt ämne som kan repa en diamant. Årligen grävs runt 26 000 kilo diamanter upp och mer än 4 gånger så mycket tillverkas syntetiskt.
En diamants kvalitet och därmed pris bedöms efter de fyra C:na: carat, clarity (klarhet), colour (färg) och cut (slipning).
Carat är helt enkelt vikt, 0,2 gram.
Klarheten bedöms med en lupp i 10 gångers förstoring. Bedömaren letar efter föroreningar som med fackspråk kallas för inneslutningar. Finast är stenar utan inneslutningar (if) och sämst är om man kan se föroreningar med blotta ögat (piqué).
Färgen bedöms efter färglöshet. En helt färglös diamant kallas för vit.
Slipning bedöms i fyra grader från mycket god till dålig. Den vanligaste slipningen är briljantslipning. Briljant är alltså inte en sorts ädelsten utan en diamantslipning, oftast med 57 fasetter. Safir. Hårdhet 9. Är, precis som rubin, en form av bergarten korund som består av aluminiumoxid. Skillnaden dem emellan är att rubinen är röd och safirer blå, rosa, gröna, vita och flerfärgade. Det är järn och titanium som ger den blå färgen. Safiren är lätt att tillverka syntetiskt och precis som för rubiner är det svårt att skilja syntetiska stenar från naturliga.
Rubin. Hårdhet 9. Är en variant av bergarten korund. Rubiner förekommer i mängder av olika röda kulörer; från rosa till purpur- och brunröd. Färgskiftningarna beror på mängden krom och järn i stenen. Rubinen är en hård ädelsten men bryts trots det lätt sönder eftersom stenarna består av sammanvuxna kristaller. Äkta rubiner är sällsynta medan syntetiska stenar kan framställas billigt.
Smaragd. Hårdhet 7,5. Får sin gröna färg av krom och vanadin. Är sällsynta och dyrbara, i vissa fall dyrare än diamanter. Framställs även syntetiskt.
Opal. Hårdhet 6. Är till skillnad från de flesta ädelstenar inte kristallisk utan är en form av kiselgel och innehåller därför vatten. Risken finns att opaler torkar ut och spricker. Stenen kan ha i stort sett alla regnbågens färger som vit, blå, grå, röd, svart, grön, och gul.
Tre legendariska diamanter
Kohinoor är inte vacker men den äldsta diamant vi känner till, över 5000 år gammal. Sitt namn fick diamanten när mogulen Aurangzebs sons sonson tvingades att lämna över den, gömd i sin turban, till den persiske erövraren Nadir Shah. När Nadir Shah plockade fram diamanten ur dess gömma utbrast han ”Koh-i-noor” som betyder ”berg av ljus”, vilket diamanten har hetat sedan dess. I dag sitter Kohinoor i en brosch som tillhör brittiska kungahuset.
Kohinoor är dock en trist och färglös sten som, trots sin storlek, inte skulle vara värd så mycket utan sin historia.
Hopediamanten är en sten som är både vacker och berömd. Enligt legenden förbannade den hinduiska gudinnan Sita stenen när den stals av en präst från hennes tempel. Den franske solkungen, Ludvig XIV hann bära diamanten en gång innan han drabbades av smittkoppor och avled. Senare ägare var bland andra Ludvig XVI och hans fru Marie Antoinette som bägge blev halshuggna under franska revolutionen.
Diamanten försvann i kaoset efter revolutionen och dök inte upp på marknaden förrän 1830. Den köptes då av den brittiske bankmannen Henry Thomas Hope för den då astronomiska summan 90 000 dollar. Hope dog dock en naturlig död.
I slutet av 1940-talet hamnade till slut den olycksdrabbande Hope-diamanten på Smithsonian Institution i Washington där den nu finns till allmänt beskådande.
Afrikas stjärna hittades en januarikväll 1905 då platschefen vid den tre år tidigare öppnade Premiergruvan i närheten av Pretoria, Sydafrika, såg något som glimmade. Han gick fram och med sin fickkniv petade han loss världens största diamant. Cullinan, som diamanten kom att kallas, var tio centimeter lång, sex centimeter hög och fem centimeter bred. Den vägde ofantliga 3 106 carat vilket är ungefär sex hekto. Den var så stor att platschefen, Frederick Wells, först inte trodde att det var en ädelsten utan ska, enligt legenden, ha slängt ut den genom fönstret på sitt kontor.
Stenen såldes till regeringen som i sin tur skänkte den till kung Edward VII av Storbritannien på hans 65-årsdag.
Till slut klövs Culinandiamanten i nio större och 96 mindre stenar. Den allra största, 530,2 carat tunga Culinan I, är diamanten som kallas för Afrikas stjärna. Den sitter idag i spiran i de brittiska kronjuvelerna. Alla de nio största stenarna sitter i kronjuvelerna som kan beskådas i Towern i London.
Några av de mest kända juvelerarna:
Bulgari. Italienskt märke, grundat i Rom 1905. Känns igen genom sin unika blandning av influenser från antiken och renässansen som de kombinerar med nyskapande och djärv design. Bland de återkommande kunderna finns bland andra Oscarsvinnarna Charlize Theron och Nicole Kidman.
de Grisogono. Nytt schweiziskt märke som funnits sedan 1993. Har snabbt blivit en fixstjärna på designerhimlen, bland annat genom att använda svarta diamanter. Några som brukar vifta med dyrbarheterna är Sharon Stone och Melanie Griffith.
Georg Jensen. Dansk firma som grundades 1904. Är kända för sin skandinaviska design med tydliga influenser från den nordiska historien. Lägger mer vikt på metall än ädelstenar.
Cartier. Världens mest kända juvelerarfirma? Skapades 1847, fick en formtopp i slutet av 1960-talet efter att Richard Burton gett Elisabeth Taylor ett Cartierhalsband.
Efva Attling. Svenska Evas smycken bärs bland andra av Madonna. Omisskännlig tung och tuff design.
Juvelens oädla baksida
Handeln med ädelstenar är inte alltid så ädel. För några hundra år sedan slipades vanligt glas och såldes som diamanter. I takt med att allmänheten blivit mer kunnig har bedragarna blivit mer listiga och fått bättre tekniska hjälpmedel.
Idag är risken stor att råka ut för imitationer.
Den vanligaste blåsningen är dock äkta stenar som behandlats för ge sken av bättre färg eller högre kvalitet än vad de egentligen har. Vissa behandlingsmetoder är dock helt rumsrena. Det gäller till exempel värmebehandling av safirer och rubiner som idag blivit mer eller mindre standard.
Syntetiska stenarna är inte oäkta men däremot inte naturliga. Den kemiska sammansättningen, och i många fall de fysiska egenskaperna, är identisk med den naturliga varan. Syntetisk sten har dock ett lägre värde än motsvarande naturliga sten.
Förr var det lätt att skilja syntetiska juveler från äkta vara, idag är det värre. För de bästa syntetiska stenarna krävs numera ett vant öga beväpnat med ett mikroskop för att se skillnad på konstgjort och äkta.
Goda köpråd
Många juvelerare säger att det första tecknet på att något är fel är att stenen är billig. Ska du ändå försöka tjäna pengar på att handla med stenar är det andrahandsmarknaden som gäller.
Köp på auktioner och av juvelerare som lämnar garanti. Många auktionshus har egna bedömare som värderar stenar och garanterar att du inte köper en förfalskning.
Undvik nätet. Det finns flera sajter, svenska såväl som internationella, som har ädelstensauktioner på nätet. Här får man inte se och själv bedöma stenens kvalitet och karisma och det är oftast säljaren och inte auktionssajten som ansvarar för stenens äkthet.
Undvik att köpa utomlands. Stenarna kanske inte är falska men priset är oftast högt.
Köp för att du tycker om en sten. Köper du ett begagnat smycke eller en lös sten för att innefatta den i ett smycke är det viktigaste att du tycker om stenen. Köper du begagnade smycken kontrollera ifall de är repade eller lagade samt att stenen sitter fast ordentligt.
Värt att veta om ädla stenar
• Indien, delar av Afrika, Ryssland, Sydamerika, Australien och sydöstra Asien är bland de mer ädelstenstäta områdena i världen.
• En carat (ct) är en viktenhet, 0,2 gram, till skillnad mot karat som beskriver guldhalt. Uttrycket har historisk bakgrund och härstammar från en tid när frön från Johannesbrödträdet användes som motvikter till balansvågar. Dessa frön, kharrub, håller jämn vikt på ungefär 0,195 gram.
• När diamanter kvalitetsbestäms tittar man bland annat på dess färg. Färgen klassas i 8 olika steg (i USA 22) från River över Top Wesselton och Wesselton ned till Yellow.
• En helt ofärgad diamant, river, är finast och stenar som är gula eller bruna anses vara mindre värda. Men när färgerna blir intensiva, som i till exempel Tiffanys gula diamant blir de oerhört eftertraktade. En sten med sådan intensiv kulör är ”fancy”.
• En gemmolog är utbildad inom gemmologi, det vill säga vetenskapen om ädelstenar. I Sverige finns idag knappt 100 gemmologer men intresset för utbildningen ökar. Gemmologer arbetar oftast med ädelstensvärdering för juvelerare, auktionshus och dödsbon.
• Friedrich Mohs var en tysk vetenskapsman som 1812 upprättade ett system för hårdheten hos mineral. Skalan börjar med de mjukaste, talk är 1, gips 2 och så vidare upp till diamant som har hårdhetsgrad 10. Skalan används än idag.
Av: Peter Ahlgren |
